Italian High Renaissance Painter and Inventor, 1452-1519 Italian High Renaissance Painter and Inventor, 1452-1519 Florentine Renaissance man, genius, artist in all media, architect, military engineer. Possibly the most brilliantly creative man in European history, he advertised himself, first of all, as a military engineer. In a famous letter dated about 1481 to Ludovico Sforza, of which a copy survives in the Codice Atlantico in Milan, Leonardo asks for employment in that capacity. He had plans for bridges, very light and strong, and plans for destroying those of the enemy. He knew how to cut off water to besieged fortifications, and how to construct bridges, mantlets, scaling ladders, and other instruments. He designed cannon, very convenient and easy of transport, designed to fire small stones, almost in the manner of hail??grape- or case-shot (see ammunition, artillery). He offered cannon of very beautiful and useful shapes, quite different from those in common use and, where it is not possible to employ cannon ?? catapults, mangonels and trabocchi and other engines of wonderful efficacy not in general use. And he said he made armoured cars, safe and unassailable, which will enter the serried ranks of the enemy with their artillery ?? and behind them the infantry will be able to follow quite unharmed, and without any opposition. He also offered to design ships which can resist the fire of all the heaviest cannon, and powder and smoke. The large number of surviving drawings and notes on military art show that Leonardo claims were not without foundation, although most date from after the Sforza letter. Most of the drawings, including giant crossbows (see bows), appear to be improvements on existing machines rather than new inventions. One exception is the drawing of a tank dating from 1485-8 now in the British Museum??a flattened cone, propelled from inside by crankshafts, firing guns. Another design in the British Museum, for a machine with scythes revolving in the horizontal plane, dismembering bodies as it goes, is gruesomely fanciful. Most of the other drawings are in the Codice Atlantico in Milan but some are in the Royal Libraries at Windsor and Turin, in Venice, or the Louvre and the École des Beaux Arts in Paris. Two ingenious machines for continuously firing arrows, machine-gun style, powered by a treadmill are shown in the Codice Atlantico. A number of other sketches of bridges, water pumps, and canals could be for military or civil purposes: dual use technology. Leonardo lived at a time when the first artillery fortifications were appearing and the Codice Atlantico contains sketches of ingenious fortifications combining bastions, round towers, and truncated cones. Models constructed from the drawings and photographed in Calvi works reveal forts which would have looked strikingly modern in the 19th century, and might even feature in science fiction films today. On 18 August 1502 Cesare Borgia appointed Leonardo as his Military Engineer General, although no known building by Leonardo exists. Leonardo was also fascinated by flight. Thirteen pages with drawings for man-powered aeroplanes survive and there is one design for a helicoidal helicopter. Leonardo later realized the inadequacy of the power a man could generate and turned his attention to aerofoils. Had his enormous abilities been concentrated on one thing, he might have invented the modern glider.   Related Paintings of LEONARDO da Vinci :. | The Annunciation | The Annunciation | Study fur the Sforza-Reiterstandbild | Woman portrait | Equestrian monument |
Related Artists:
Giovanni Battista Crespi
Giovanni Battista Crespi (23 December 1573 - 23 October 1632), called Il Cerano, was an Italian painter, sculptor, and architect. He was born in Romagnano Sesia, the son of a painter, Raffaele Crespi, and moved to Cerano with his family some years later. In 1591 he is known to have been living in Milan. True to the Counter-Reformation piety zealously expressed in Milanese art of his time, his paintings focus on mysteries and mystical episodes in saintly life. The crowded canvases and the angles recall Mannerism, but his paintings show an emotion that evokes common sentiments in Baroque art. Along with other artists, he completed a series of paintings (Quadroni of St. Charles) of the life of St. Charles Borromeo[1] for the Duomo of Milan, an altarpiece with the Baptism of St. Augustine for San Marco (Milan), and a Mass of St. Gregory for the Basilica of San Vittore in Varese (1615-17). Also see the nightmarish, St. Gregory Delivers the Soul of a Monk (1617), also in San Vittore.
Peale, James
American, 1749-1831 Painter, brother of Charles Willson Peale. Charles encouraged him to become a painter; James also worked as a frame-maker for his brother until the Revolution, in which he served as a lieutenant. From 1779 James shared Charles's practice, specializing in miniatures. His early work, occasionally confused with Charles's, shows his brother's influence. After 1794, his style became clearly his own: more delicate with subtle colour harmonies, softened outlines and free handling; it may be distinguished by a faint violet tone in the shadows and the inconspicuous signature 'IP'. His miniatures of male subjects are frequently superior to his portraits of women, for example Benjamin Harwood (1799; Baltimore, Mus. & Lib. MD Hist.), but his meticulous attention to costume and his success in imparting colour and sparkle to skin and eyes,
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.